Det är inte målet utan vägen som är mödan värd!

Som många andra små flickor började jag rida som 6 åring. Fick så småningom två egna pållar i tonåren. Flyttade runt på olika ridskolor.

När jag blev 25 år så tog barn o konstkarriär all min tid! Jag fick nöja mej med att ta en åktur på en Islandshäst ibland.

 

Barnen började växa upp och min dotter som  var 13-14 tjatade om att vi skulle börja rida. Ok då, tänkte jag några timmar i veckan kanske kunde vara rimligt, så hon och jag kunde göra något tillsammans!

 

Så vi började på ridskola sk westernridning nybörjar kurs. Det första halvåret höll jag mej faktiskt till någon timme i veckan. Men så småningom så längtade jag mer o mer att ta mej ut till stallet. Började låna en häst o började också rida extra för tränare. Helt plötsligt blev dagarna fler och jag var såld igen. Drömmen om en egen häst började snurra i mitt huvud. Tankarna sa mej hela tiden att det är nu Susanne du har chansen och inte senare.

 

Jag fick låna en bok av en kompis som heter ”Att rida på Kandar av Bent Branderup". Då blev jag  verkligen intresserad och började förstå vad ridning kan inehålla. Historia och filosofi är ju också en viktig del. Och det är ju med sej själv man först o främst måste arbeta.

 

Började läsa allt jag kom åt, varvade Bents böcker med Kyra.K även historiska böcker och började förstå hur en hästkropp bör gymnastiseras.

 

Det som också känns viktigt är att det finns en röd stark tråd i den akademiska ridkonsten Man följer en väg som leder vidare till något längre fram. Det handlar om att dressyren är till för hästen. Man arbetar med den för att stärka dess kropp och själ, men också för att kunna bära upp en ryttare på rätt sätt.

 

Det finns en stor likhet mellan konst o ridning. Man börjar med ett hantverk (grunderna) som kan leda till att det så småningom skapas konst. Ryttaren formar hästen så som man formar en skulptur men skillnaden är ju just att hästen är en levande själ.

 

Jag köpte min bruna trötta Arab Pasha i januari 2006 från Ridskolan. Tom veterinären tyckte att han behövde att muntras upp. Men jag hade bestämt mej. Han skulle jag ha! Vi började resan på vägen…… Det blev många kurser första året de flesta för Cristofer Dahlgren som jag sen har fortsatt att rida för. I mitt hjärta vet jag att för mej är denna väg den rätta.

 

Häst nr 2 Cobus.S valde mej i juni 2006! Han är en Frieser och är helt underbar inte bara en häst utan en stor person.

 

Klaus min underbara sambo har tillsamnans med min pappa snickrat dag som natt och gjort det möjligt för mej att ha mina hästar hemma. Så nu står ett fantastiskt stall på vår tomt, en härlig naturhage och hästarna ser jag från mitt fönster. Egentligen är det min dotter jag ska tacka. Jag är den lyckligaste som finns!

2009-05-05

Det har gått 2 år sedan jag skrev något om mina hästar så det är nu dags.

Mycket har hänt och mycket har jag lärt mej av mina fina hästar.

Jag förstår mer o mer att allt handlar om helhet! Det viktigaste är nog att hästen från början har bra hagar med ett blandat underlag utan att stå i djup lera. Att få så mycket rörelse som är möjlig för en häst i fångenskap!

Foderbiten är ju också såklart av vikt. Grovfoder av bra kvalitet utan att vara för kraftigt är basen! Men ändå ett tillägg av mineraler och vitaminer som inte längre finns i vår jord. Vi har exprimenterat med foderautomater men det har varit lite svårt att få dem exakta hålen i näten. Hästar ska äta lite och länge men det är svårt att genomföra helt o hållet, men det funkar hyfsat nu.

Jag är också helt säker på att alla hästar som har det på detta vis kan vara utan stålskor. Hästar föddes utan skor för att använda sina hovar, att få stimulans med ökad blodcirkulation genom trycket från marken. Men det behövs en kunskap för att hjälpa hästen att forma hovarna naturligt. Så en bra verkning är en förutsättning! Efter sökande och tips från min kompis började jag att läsa mer o mer och så småning om gick jag en kurs i praktisk och teoretisk verkning för OveLind (www.sundhast.com). Jag trimmar nu 16 hovar och ser alla hovarna i mitt huvud när jag blundar. Verkningskoll har jag genom Ulla Borg www.barfotahasten.se

På något sätt så hamnade allt på plats. Jag känner mej väldigt tillfreds med att se på mina hästar som ser mycket friska och glada ut. Cobus(min stora tunga) hade skor tom oktober förra året. Han rör sej obehinrat på alla underlag precis som dem andra utan skor. Det känns härligt!